Efter de två veckors vila man bör ta efter ett sprunget marathon var det riktigt skönt att dra igång med att springa igen. Då jag hade varit hyfsat förkyld i några dagar så började jag försiktig med ett 13 km långt distanspass på tisdagen. Jag sprang runt Årstaviken och Sjöstaden och man märker tydligt att det är en löparboom för det är rejält bunt löpare man kryssar fram mellan. Det är härligt men var håller de hus i november när slasket och mörkret regerar?
På onsdagen tog jag babyjoggern och sprang min Ältarunda med L som passagerare. Mening var att hon skulle sova hela passet med det gjorde hon givetvis inte, men hon var i alla fall nöjd hela tiden. Drygt 21 km mäter den rundan och jag avverkade den på 1:38 vilket är nytt rekord med babyjogger. Det fina var att det kändes oförskämt lätt.
På torsdagen var det dags för första kvalitetspasset och eftersom motivationen är på topp så bestämde jag mig för att det köra det pass jag tycker är överlägset jobbigast: 6x2000m. Jag har mätt upp en 2000m lång sträcka på Barnängskajen där jag hade bestämt mig för att springa intervallerna så fort kajen låg i skugga (jag kan nog aldrig bli så motiverad så jag gör det passet i gassande sol). Vid 19-tiden låg tillräckligt stor del av kajen i skugga så jag drog igång. Det var rätt kraftig motvind så intervallerna blev väldigt ojämna: 7:17, 7:31, 7:12, 7:29, 7:24, 7:38. På sista intervallen var jag i princip dödsförklarad så jag var ändå nöjd att jag inte tappade mer än vad jag gjorde. Jag var dessutom mycket nöjd över att jag sprang i snitt 13 sekunder snabbare än vad jag gjorde för två månader sedan. Totalt 16 km blev passet.
På fredagen var det midsommarafton med bilfärd upp till Dalarna så löpningen fick ta en paus.
Lördagens pass var satt till snabbdistans så efter 10 minuter uppvärming gav jag mig iväg i tröskelfart på den 11 km långa slinga som jag brukar springa när vi är i Dalarna. Slingan är rätt kuperad och underlaget är inte asfalt vilket gör stadslöparen i mig långsam och bitter. Som tur vad vet jag ju detta så jag ignorerade tiden och koncentrerade mig på att ta ut mig (eller rättare sagt plåga mig) så mycket som jag kunde hela rundan. Detta lyckades jag med och klockade in mig på 44 minuter vilket är 3 minuter snabbare än jag sprungit den på innan vilket såklart gladde mig. 13 km och ett stärkt självförtroende var belöningen för dagens pass.
På söndagen var det så dags för långpass och eftersom Ts föräldrar var villiga att ta hand om barnen hade vi sällskap första timmen, mycket trevligt. Därefter ökade jag farten och sprang på ensam i ytterligare 1:45. Långpassets totaltid blev således 2:45 och distansen runt 33km. Passet kändes kalasfint förutom de sista 3 km då jag fick vätskebrist och tunnelseende. Jag fick även bittert erfara att min teori att man inte kan bränna sig när man springer inte stämmer alls. Jag är nämligen röd som en kräfta för tillfället.
Första träningsveckan får således följande facit:
- 2 distanspass
- 2 kvalitetspass
- 1 långpass
- 96km
- En rödbränd rygg och en motbevisad teori
